Avstånd finns mellan kläder och kropp, mellan människor, mellan åsikter och handlingar. Avstånd finns mellan drömmar och verklighet..

Ibland är vägen så oändligt lång, ibland ligger den rätt runt hörnet. Men hur ska man veta, hur kan man ta reda på det?

Om jag är villigt att testa något vågat, släppa mig ut i frågan. Låta mig sjä'lv styras av min egen vilja, så får jag veta.

Jag får veta om svaret kommer direkt, annars stannar jag i sökandet som glömmer både tid och rum. Nu är det målet som styr, allt annat anpassas. 

Avstånd kan vara bra, det kan vara mindre bra. Men vad är det egentligen som avgör vilket avstånd som ska gälla? Avstånd fyskiskt behöver inte vara samma som det psykiska. Vilket är det viktigaste? Att veta om det psykiska eller få bekräftelse via det fysiska?

I många situationer är detta en stor och viktig fråga. En fråga som kunnat styra handlingar till det bättre ifall svaret uppenbarat sig.

Nu ska jag fundera på hur mycket bekräftelse jag behöver för att känna mig lugn. Jag vet svaret, men ett accept från mig själv återstår.

//Charlotte 

 

Lilla syster

25 mars 2009 17:04

Nån som borde uppdatera sig lite oftare! :)

http://gilde.devote.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hemma i Kramfors igen, kände för att umgås med familjen lite. Och då är det himla smidigt att kunna ta sista minuten för bara 450 kronor från Stockholm. Hemma på ett kick. Så i dag när jag vaknade så var det för att göra småstaden och hälsa på vänn...

Jag tog klivet och flyttade till Stockholm från Norrland, en stor förändring för mig. Och bara ett par veckor senare anordnade jobbet en "förändringsfest". Men hör och häpna. Detta firades, ironiskt nog, genom att vi som jobbar på Folksam i Stockho...

Sällskapssjuk, det är vad jag är. Att någon annans närhet kan göra sådan skillnad. Att vara två eller flera på samma plats betyder verkligen mycket. Känslan av en gemenskap styrker mig inifrån.    Trots min starka ensamma sida så behöver jag ti...

Jag är egentligen ingen person som hatar, därför hatar jag att jag hatar nu. Jag hatar att mitt hat får mig att vilja skriva, när skriva är något jag älskar..   Jag hatar kärleken när den gör som ondast, när den river och bryter ner. Jag hatar nä...

Så mycket, men så tomt. Hela jag är full av känslor, obeskrivbara i detta nu. Att sitta med tom blick och vilja se är inte lätt.. Just nu vet jag inte vilka ord jag ska uttrycka mig med men ändå så skriver jag. Rörelsen i fingrar och vetskapen om...