Jag är egentligen ingen person som hatar, därför hatar jag att jag hatar nu. Jag hatar att mitt hat får mig att vilja skriva, när skriva är något jag älskar..

Jag hatar kärleken när den gör som ondast, när den river och bryter ner. Jag hatar när den ibland tappar bort människans ensamma styrka.

Men kärleken är underbar i sina finaste stunder, då är den inget annat lik.  

   Jag hatar hur den ibland berövar kunskapen att se, vad som egentligen händer. Jag hatar hur tiden bara kan rinna i väg i hopp om en framtid, samtidig som du gräver dig djupare i gropen som du senare ska ta dig ur.

(Jag hatar att du fick mig att älska din musiksmak, att jag enbart lyssnar på dina låtar när jag pendlar till jobbet. Och jag hatar att jag vill lyssna på den tillsammans med dig.

Jag hatar att jag är dig lik, att jag går för mig själv på perrongen och inte bryr mig om någon. 

Jag hatar att jag önskar du klev på tunnelbanan och såg mig igen, att du kom tillbaka.

Jag hatar att jag tänker så, när du sårat mig som ingen annan gjort.)

Jag hatar att det finns två sidor av ett uppbrott, att den ena vet medan den andra inte förstår.

Jag hatar när det inte finns svar på allt, att ett "vet inte" ibland får räcka.

Jag hatar också att jag vet hur båda sidorna känns, då det får mig att tydligare inse vad verkligheten är.

Så..jag hatar verkligen att jag älskar dig som jag gör!