Sällskapssjuk, det är vad jag är.

Att någon annans närhet kan göra sådan skillnad. Att vara två eller flera på samma plats betyder verkligen mycket. Känslan av en gemenskap styrker mig inifrån. 

Trots min starka ensamma sida så behöver jag tillhöra något, ofta. Att säga hej till jobbsurret och tunnelbanans opersonliga behörighet och kliva innanför dörren till ett tomt boende, på blåa linjens ändstation, är inte alltid en lättnad. Trots alla rutor som behöver checkas av innan kvällen är slut så tycks det ändå inte finnas något att göra. Det kommer en obefogad rastlöshet och ingenting blir gjort.

Istället rullar sluttexterna på ett antal avsnitt av Sex and the city. Livet på duken där de alltid tycks ha något att göra och någon runt sig. Och det ständiga sökandet efter sza sza szu.. 

Men likt verkligheten så såras de liksom oss. Men skillnaden är att de gräver ner sig, deppar och kommer igen. 

   Det är dags att komma igen nu. Sluta deppa. "What do you call sza sza szu gone bad?" "Sza sza usch?"

Och så var det med det. Det blev ett usch och sedan vidare på en fabulous middag med tjejerna eller en ny date. 

Varför ska det behöva ta så mycket mer energi än så?

/Charlotte